Tidig morgon & stadig frukost. Jag fastnade. Som alla andra. Fan. Den är för bra. Femtio nyanser av honom har satt handklovar mellan oss och svalt nyckeln. Fan. Läsning pågår till 14 då jag måste knega igen. Tur det är sista jobbdagen för veckan. Puh!

Klart bra helg. Pimplade vin i massor, lagade goda måltider, skakade våra rumpor, hängde med Henke Lundqvist, mös i stan, sov gott och åkte såklart mycket spårvagn. Är snart tillbaka hos fina Hanna. P&K

Dammsuga, torka golv, rengöra toalett & co. - på en halvtimma. Duscha, torka håret och samtidigt dansa till spotify - på en halvtimma. Packa (för mycket) - på fem minuter. Nu; göra tacopaj - två timmar innan servering. De ni.

Egentligen borde jag inte skriva. Borde lägga ner med alla tankar och bara släppa allt, leva helt enkelt. Men när saker och ting sker, på ett vis som jag själv inte valt... när det är jag som blir drabbad, jag som är boven eller jag som blir den elaka så går det inte bara sluta tänka och sedan gå vidare. Jag vill inte att någon ska läsa det här, vill inte att någon ska veta. Särskillt inte mina vänner. Jag orkar inte förklara mig eftersom jag inte vill förstöra för er. Så varför ska jag då skriva HÄR? Jag kom inte på något bättre ställe. Egentligen är det väl bekräftelsen jag söker.

Jag ligger vaken om nätterna, när jag väl somnar så drömmer jag. Drömmer underbara drömmar precis som om det vore verklighet. Drömmar som egentligen är så fruktansvärt hemska för mig själv att de borde förbjudas just för tillfället. Antagligen därför jag drömmer dem. Hur kan en, två, tre personer bli så uppmärksammade i drömmarna, i flera nätter. I flera månader. Jag hade blivit sparkad på, spottad på och sedan blivit inrullad i en matta för att sedan kasta mig utför ett stup. Okej då, fine. Jag hade sedan glömt, förlåtit och levt på nästa vers i livet. Men, när allt är vindstilla, kommer en bomb och slår ner. Precis här. Vid mina hälar. Det var först då jag klev jämte bron och föll. Svek är ingen lek. Magen värker. Dag in dag ut. Illamående, som efter ett slag i magen, tryck. Kan inte gå, inte resa mig eller röra mig. När det släpper lite tröstäter jag. Najs. Stress, oro, lyckan. Jag har det bra. Varför ska jag bli så. Besviken. Sviken. Viken.

Är inte redo för någonting. Ett ögonblick där jag ska förväntas lycklig i nuläget är ett big nono. Nej tack. Det går inte. Funkar inte. Inte just nu. Jag måste först veta vem jag är. Varför jag skriver det här är en stor fråga till mig själv. Ett tag för ett tag sen trodde jag att jag hade hittat mig själv. En dag när jag var och rensade tankarna. Det hade jag kanske. Men den där bomben var inget jag räknat med. Och jag insåg ganska snabbt att det var inte mig jag hittat. Det var någon annan. Någon som inte hörde till min kropp. M;s bok ligger och väntar på mig. Jag har inte tid just nu. Men jag måste. Ska bara... Ska jag vara lycklig till studenten så är det bäst att sätta igång. Kan man köpa lycka? Vill bara ha liiite åtminstone. Äsch, jag är lycklig. Jag är frisk. Jag har det bra, både hemma och på jobbet. Kraven är bara skyhöga. Precis som bensinpriset. Båda får en i tårar. Krokodiltårar.

Heder åt mig. En novell. Se där ja. En novell om cirka två sjundedelar av tankarna som pågår i mitt huvud. Alla kan jag ju inte skriva här. Jag må vara dum som skriver detta. Men jäklar så skönt. Jag kommer antagligen se ner på mig själv om någon månad eller så bara för att jag skrev detta. Se ner på mig själv för att jag då är lycklig och inte fatta hur jag kunde uttrycka mig HÄR. Det här kommer då försvinna. Som så mycket annat på denna blogg. Förhoppningsvis försvinner inte jag själv tills dess. Nä. Jag har det bra. Hej-då. Till ingen.

Polaroidbild 5, typ, sedan nystart. Variationer växer fram här! Idag ska jag skicka in jobbansökan, njuta av ledig tid, plugga körkortsteori och fundera på vad min nästa hårfärg kommer bli. Jag behöver faktiskt vila efter två riktigt hårda träningspass redan denna veckan. Den ni! Magen ropar, bäst och tillfredställa den, ciao!